Hur går planeringen till?

Du och din socialsekreterare tar tillsammans fram en övergripande plan: Vårdplanen är långsiktig. Den ska ge grunden för vad socialtjänsten ska göra för dig. Vårdplanen brukar innehålla uppgifter om tidigare behandlingar och hur din situation är nu. Det ska framgå vilka behov du har och hur dessa ska tillgodoses, till exempel genom en placering i vård. I vårdplanen ska det stå vilken vård du ska få och under hur lång tid.

Om det behövs en ”vårdkedja”, där flera olika insatser är inblandade, ska det stå hur den är tänkt att fungera och hur samordningen ska fungera (till exempel som vi tidigare nämnt genom en Samordnad individuell plan). Samarbete med andra vårdgivare för till exempel stödmedicinering, som till exempel LARO, ska också beskrivas här. Och om dina närstående ska medverka på något sätt i din rehabilitering.

 

Genomförandeplanen – vardagsnära mål 

Genomförandeplanen skiljer sig från vårdplanen och utgår ifrån hur det ser ut i vardagen. Den ska kunna ändras under behandlingstiden och ta hänsyn till dina individuella behov om något förändras. En sådan koll bör göras ofta, en gång i veckan eller varannan vecka. Här finns de konkreta målen för vad du vill uppnå och hur ni ska kunna se att det fungerar. Det kan vara ett eller flera mål, både på lång och kort sikt. I planen beskrivs också metoderna för att nå målen.

Var frågvis!

Socialtjänsten ska informera dig om vilken hjälp som finns att få. Det kan vara bra att ta reda på hur det ser ut i just din kommun innan du söker hjälp. Ju bättre förberedd du är desto större möjlighet har du att föreslå vad du tror är bäst för dig. Mycket finns att hitta på internet. Du kan också få bra information från brukarorganisationer. Vilka HVB-hem, hem för vård eller boende, samarbetar kommunen med? Hur samarbetar man med hälso- och sjukvården? Finns det olika former av vård som du kan gå på dagtid samtidigt som du bor kvar hemma – öppenvård?

Du kan ta med en anhörig, vän eller kontaktperson från en frivilligorganisation som stöd om du känner att det är mycket att tänka på. Du kan också spela in samtalen för att ha stöd för att komma ihåg vad ni sagt.

Källor: Socialstyrelsen.se, skr.se, Malmö stad

Bra planering bygger på en bra utredning

Den kan gå till så här:

Inom många socialtjänster arbetar man med intervjuer och formulär för att få reda på hur dina problem ser ut. Man vill veta hur du använder narkotika, vad du använder, hur mycket och hur ofta.

Ofta börjar man med att bedöma ditt narkotikaproblem eller problem med narkotikaklassade läkemedel med hjälp av DUDIT. Det är ett frågeformulär med elva frågor. De första frågorna handlar om hur mycket och hur ofta du tar narkotika och resterande frågor ger indikationer på allvarligare problem.

Därefter bedömer man vårdbehov, för det används vanligtvis ASI (Addiction Severity Index) eller DOK (Dokumentationssystem inom missbruksvården). Formulären och intervjuerna kan innehålla många andra frågor – om din bakgrund och hur ditt liv ser ut just nu. Det här görs för att man ska få en helhetsbild av dig, som underlag för att ta reda på vilken vård du behöver.

Att en socialsekreterare använder de här intervjumetoderna handlar inte om att i onödan ”lägga sig i”. Man försöker inte heller ställa någon diagnos, utan få en uppfattning om hur man bäst kan hjälpa till med de resurser som finns inom kommunens vård vid skadligt bruk eller beroende.

 

Vad tittar man på när det ska avgöras vilken hjälp du behöver?

För att du ska få behandling som motsvarar det du behöver utgår man från dina svar i formulären och intervjuerna. Man ska försöka ”matcha” insatserna till dina behov och förutsättningar. Det kan handla om:

• Ålder – om du har fördel av att gå i behandling med jämnåriga. Insatser och HVB-hem har olika inriktning. Man får inte neka dig hjälp för att du har kommit upp i åren.
• Hur länge och hur mycket droger du har använt.
• Om du fått hjälp förut och hur den hjälpen fungerade.
• Om du har andra problem – till exempel med din psykiska hälsa eller boendesituation.
• Hur inställd du är på att ta emot vård och hur väl medveten du är om dina problem.

Slutligen görs en individuell bedömning. Man gör en skattning där man tittar på hela din situation. Om du fått hjälp förut kan det väga tungt hur du medverkat till din planering.

Det är en avvägning där socialsekreterarens åsikt till syvende och sist får stor betydelse, även om beslutet klubbas av en nämnd eller chef på socialkontoret. Även om du har medverkat i planeringen kan förslaget om vad du ska få för hjälp vara något annat än det du ville. Då kan du begära en omprövning av beslutet innan du eventuellt går vidare och överklagar det. För att kunna överklaga, måste du ha ett skriftligt beslut.

Värt att hålla i minnet: Det är inte ovanligt att den som lyckas hitta en hållbar drogfrihet har gått igenom flera behandlingar!

Vilka uppgifter har utredaren rätt att begära?

Om du söker hjälp för beroende är det främst din användning av narkotika som är av intresse för att handläggaren ska kunna bedöma vilken insats du skulle behöva. Du måste också uppge om du har barn eller vårdnaden om barn.

 

Du behöver inte svara på allt om du tycker att det är jobbigt

ASI-formuläret som många socialtjänster jobbar med innehåller en del mycket personliga frågor. Om socialtjänsten inte kan erbjuda dig hjälp att till exempel bearbeta sexuella övergrepp och du tycker att det är jobbigt att svara på sådana frågor, så har du rätt att låta bli att svara.

Men det är bra om du försöker hålla dig så nära sanningen som möjligt för att man ska kunna ”matcha” dig till rätt sorts behandling. Glöm inte att ni också – om du vill – kan kontakta sjukvården om det finns annan hjälp att få där.

Om du undviker att ge en helhetsbild av dina problem får du kanske mindre hjälp än du annars kan ha rätt till. Om både hälso- och sjukvården och socialtjänsten behöver hjälpa dig så har du till exempel rätt att få en SIP, en samordnad individuell plan, som vi beskrivit tidigare.

 

Vad avgör om det är bäst med öppenvård eller slutenvård?

Öppenvård kallas det när man går till en mottagning på dagtid för att få vård och behandling. Att inte bo hemma när man får vård brukar kallas slutenvård eller heldygnsvård.

Det finns inga enkla svar på vilken sorts behandling som passar just dig bäst. En del föredrar att få hjälp i öppenvård och kunna bo hemma och ha tillgång till sitt vanliga nätverk.

Andra tycker att det är bättre att bryta med sin invanda miljö och vill hellre komma till ett HVB-hem. Är du bostadslös kan det vara i det närmaste omöjligt att klara en öppenvårdsbehandling. Diskutera med din socialsekreterare och be om annan hjälp om det inte fungerar som du vill i den hjälp du fått.

Vård i öppna former har visat sig ge väl så goda resultat som sluten vård vid lindrigare problem. Möjligheterna att återkomma till ett normalt socialt liv kan då vara bättre. Men vid svårare narkotikaberoende och flera sidoproblem ger vård som inleds inom slutenvården ofta bättre resultat- för att sedan fortsätta i öppenvård när du kommit hem. När du kommit hem kallas den öppenvård du får efter behandlingen för eftervård, läs mer längre ner.

 

Ingen behandlingsmodell passar alla

KBT, kognitiv beteendeterapi, är en vårdform som blivit allt vanligare. Det är en individuell behandlingsform där du får arbeta med att ändra dina vanor. Ibland ges den tillsammans med andra behandlingar som visat sig ha bra resultat för både unga och vuxna, till exempel är MI och CRA.

12-stegsbehandling har hjälpt många människor och har använts under lång tid och i stora delar av världen. Det kan hända att din socialsekreterare råder dig att gå en 12-stegsbehandling, och många som söker hjälp vill gärna komma till behandlingshem där man jobbar med de tolv stegen.

Men tänk på att ingen behandlingsform kan passa alla. Fråga din socialsekreterare vilka alternativ som finns och hur de fungerar. Rätten att medverka till valet av behandling gäller alla frivilliga vårdinsatser.

Du kan också hänvisa till Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård. Där framhåller man att det finns flera effektiva behandlingsformer.

Och att du får vård som passar dig blir självklart i längden också mindre kostsamt för kommunen.

 

Dina behov är utgångspunkten!

I många fall försöker kommunen pröva öppenvård först. Det kostar mindre än HVB-hem, och kan vara lika bra eller bättre. Men i grunden ska en bedömning av ditt behov vara avgörande.

Det blir en prioriteringsfråga för din kommun att se till att du får möjlighet till heldygnsvård om du har behov av det. Socialtjänstlagen gäller förstås året runt. Socialtjänsten är skyldig att hjälpa dig att överklaga om du inte är nöjd med beslutet.

 

Eftervård

Många heldygnsbehandlingar, där du åker iväg under till exempel en månad, följs av eftervård i din kommun när du kommer hem. Det kan handla om olika former av stöd i grupp eller individuella samtal. Det kan också röra mer praktiska saker som boende.

Kommunen brukar stå för eftervården, men det kan också vara privata verksamheter som kommunen har avtal med.

En bra eftervårdsbehandling är lång. Räkna med ett år! Om du har en överenskommelse med socialtjänsten eller arbetsgivare att du måste visa drogfrihet, kan urinprovtagning vara en del i planen. Vid återfall ska du erbjudas återfallsbehandling, för att sedan kunna gå tillbaka till din eftervårdsbehandling.

NA, AA eller andra klientrörelser har ofta en stor och viktig roll att fylla i eftervården. För många blir självhjälpsgruppen eller klientrörelsen också ett viktigt stöd när eftervården väl är avslutad. Många stannar mycket längre än ett år i den här gemenskapen, ibland hela livet. Kontaktuppgifter till olika klientrörelser hittar du här.

 

När kan det bli frågan om tvångsvård?

Du ska inte straffas för tidigare misslyckanden. Det handlar ju om att du ska få hjälp att sluta använda narkotika. Men om du har genomgått många behandlingar, och de inte fungerat så kan socialtjänsten till sist göra en utredning om tvångsvård, LVM.

Man ska så långt som möjligt besluta om frivillig vård, men kan till sist tycka att det inte leder vidare. När det har gått riktigt långt har man en skyldighet att utreda om det behövs tvångsvård.

Villkoren för LVM är att:

• Du har ett skadligt bruk av alkohol eller narkotika på ett sådant sätt att du behöver vård för att bryta det skadliga bruket
• ditt vårdbehov inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller på något annat sätt
• du utsätter dig genom det skadliga bruket för allvarlig fara
• du löper en uppenbar risk att förstöra ditt liv, eller kan befaras komma att allvarligt skada dig själv eller någon närstående.

(Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM)

 

Vem bestämmer hos kommunen?

Förslagen till insats bygger på den enskilda socialsekreterarens bedömning, eller socialsekreterarens bedömning i samråd med sin chef. Man ska utgå från ditt behov. Beslutet ska grundas på socialtjänstlagen och också kommunens egna riktlinjer – som också ska följa socialtjänstlagen.

Alla beslut ska klubbas av socialnämnden eller annan nämnd i kommunen/stadsdelen som har hand om frågor om skadligt bruk och beroende. Ibland låter man de olika enhetscheferna på socialkontoret ha beslutsrätt. Förvaltningsrätten kan ändra beslut som är fel. Då måste du först ha överklagat socialtjänstens beslut till förvaltningsrätten.

 

Vad skriver socialsekreteraren i din akt?

Du har rätt att följa dokumentationen av ditt ärende. Socialsekreteraren har dokumentationsskyldighet. Det betyder att man ska skriva ner vad som bestäms och varför. Genom bra dokumentation av beslut och de planer ni gör kan du följa ditt ärende. Dokumentationen blir ett arbetsinstrument för dig och din socialsekreterare.

Uppgifterna kan också användas som underlag för forskning. Forskare som får del av uppgifter om dig får inte sprida dem vidare och måste se till att alla uppgifter om vem du är raderas innan man lägger fram forskningsresultat. All forskning om känsliga personuppgifter måste ha tillstånd från en särskild etisk prövningsnämnd.

Du har alltid rätt att se vad som skrivs om dig och du kan begära att få egna kopior av din akt, det ingår i dina rättigheter som klient i socialtjäsnten men är även en av rättigheterna som patient i hälso- och sjukvården, som vi beskriver i senare avsnitt här på kraftverket.org.

 

Planeringen ska ändras efter dina behov!

Fungerar inte planeringen som det är tänkt får man göra en ny planering. Om det är något som inte fungerar för dig så är det viktigt att du ta upp det så fort som möjligt: Om du har svårt att följa din planering eller om du tar ett återfall som ofta är en del av processen att uppnå en stabil drogfrihet så innebär det att du och din socialsekreterare behöver ändra behandlingsplanen.

Paragrafen i socialtjänstlagen (kap 13 § 10) om ditt medbestämmande gäller förstås också om planen måste ändras.

 

Vad händer om jag inte är drogfri under behandlingen?

Grundtanken är förstås att du ska vara nykter under din behandling. Men om du ”tar” ett eller ett par återfall under en pågående öppenvård är det viktigt att du och din behandlare tillsammans reder ut varför det hände.

Gör du din öppenvård i grupp kan det hända att du under en tid får ingå i en annan grupp där ni arbetar med återfallsbehandling.

Om du är på behandlingshem, HVB, eller sjukhus är det ofta krav på absolut drogfrihet. Det beror inte bara på hur vården är upplagd utan också på att du kan påverka andras drogfrihet. Det upplevs ofta som påfrestande för andra – som du ju lever med dygnet runt – om du som gruppmedlem bryter drogfriheten.

Inte sällan innebär ett återfall att du måste avbryta din vistelse på HVB-hemmet, för att eventuellt återkomma senare.

Din individuella behandlingsplan kan ha betydelse för hur man ställer sig till ett återfall i just din situation – men avgörande är det enskilda HVB-hemmets regler.

 

Vem betalar för en behandling?

Det kostar inget att för dig få behandling eller vård inom socialtjänsten. Om du är på behandlingshem eller i familjehem kan du emellertid få en avgift för boende och mat. Om du har egen inkomst, kan du få betala den avgiften, som kallas egenavgift (80 kronor om dagen 2025). Annars ska socialtjänsten betala för dig.

Grundregeln är att kommunen betalar

• Kommunen står för behandlingskostnaderna om du är på behandlingshem, men du får betala en liten egenavgift för boende och mat och vanlig patientavgift om du får sjukvård på behandlingshemmet. Om du har låg inkomst eller inte har möjlighet att betala själv så hjälper  socialtjänsten dig med avgiften. Öppenvårdsbehandling – alltså när du inte bor på behandlingshem – är helt kostnadsfri.

Om du arbetar: Arbetsgivaren har aldrig egentligen något kostnadsansvar, men en skyldighet att möjliggöra rehabilitering – om du får behålla jobbet. Att arbetsgivare ändå ibland betalar behandling beror ibland på att de tror att de måste det.

Men för det mesta beror det på att det blir billigare i längden att få tillbaka medarbetaren i jobb. Om du får hjälp via din arbetsgivare kan det vara bra att kontakta din fackliga organisation för stöd och råd.

OBS: På många arbetsplatser är det stor risk att förlora arbetet om det framkommer att du använder narkotika. Läs mer om arbetsgivarens och ditt ansvar i avsnitten om Jobb och utbildning.