Om samsjuklighet
Samsjuklighet är det nya begreppet för vad som förut kallades dubbeldiagnos. Vårdgivare använder begreppet om du har psykiska problem vid sidan av beroendeproblem. En kartläggning som Socialstyrelsen redovisade år 2019 visade att 64 procent av kvinnorna och 52 procent av männen som hade varit i vård för beroende år 2017 hade både beroendeproblem och psykiska problem. Vid samsjuklighet kan det behövas hjälp från flera håll samtidigt.
Viktigt att be om samtidig hjälp för dina problem
Förut krävdes ofta att beroendet var borta innan du kunde få hjälp för andra bekymmer, till exempel psykisk ohälsa. Men idag vet man att det är mer effektivt att ge vård för båda problemen samtidigt. För att du ska få den bästa hjälpen ska du alltså inte bara erbjudas hjälp att komma tillrätta med skadligt bruk och beroendeproblem. Vården ska göra sitt bästa för att du ska få samtidig hjälp med båda problemen. I Socialstyrelsens riktlinjer står det: ”Personer med samsjuklighet behöver få stöd, vård och behandling för båda tillstånden samtidigt. Insatserna behöver också samordnas”.
Du kan till exempel behöva hjälp med:
- Att fokusera på att ändra din användning av narkotika eller beroendeframkallande läkemedel
- Ditt psykiska mående
- Att lösa andra problem, som boende och sysselsättning
Vem ska hjälpa till med vad?
Om du har din första kontakt med hälso- och sjukvården (vårdcentral eller sjukhus)
Din läkare ska om du vill:
Hänvisa till socialtjänstens missbruks- och beroendevård som har kompetens eller till hälso- och sjukvårdens beroendevård. Om socialtjänsten är det bästa alternativet ska läkaren erbjuda dig en SIP, samordnad individuell plan, för ett bra samarbete mellan läkaren och socialtjänsten – läs mer här.
Om du har din första kontakt med socialtjänsten
Din socialsekreterare som arbetar med skadligt bruk och beroende ska om du vill:
ta initiativ till en gemensam planering, en SIP, med psykiatrin/sjukvården för att du ska få hjälp med dina psykiska besvär. Om det finns en speciell vårdenhet inom hälso- och sjukvården där du bor för skadligt bruk och beroende med kompetens för att bedöma vad du behöver för hjälp för ditt psykiska mående är det förstås ett bra alternativ att göra en SIP med.
Oavsett om du får en SIP eller inte:
Socialtjänsten och hälso- och sjukvården – beroende på vem du har kontakt med – ska göra en noggrann bedömning av ditt psykiska tillstånd, din användning av narkotika eller beroendeframkallande läkemedel. Om du har kontakt med hälso- och sjukvården ska din läkare också göra en noggrann bedömning hur din fysiska hälsa är.
Samsjuklighet vid skadligt bruk och beroende – vid ADHD och autism samt vid depression och ångestsyndrom
Det är vanligt med en eller flera psykiatriska diagnoser eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning vid skadligt bruk och beroende. För att ta reda på hur det är i ditt fall behöver du få en bedömning av psykiatrin i din region för eventuellt ångestsyndrom eller depression. För ADHD och autism behöver man göra en särskild neuropsykiatrisk utredning – läs mer här (länk till rubrik Neuropsykiatrisk utredning).
På 1177 kan du läsa mer om vilken sorts stöd du har rätt till om du har ADHD:
Här kan du läsa mer om stöd upp till du fyllt 25 år:
https://www.umo.se/jag/funktionsvariation/adhd/adhd—stod-och-hjalp/
Socialstyrelsen har också tagit fram riktlinjer för ADHD och autism, samt riktlinjer för depressions- och ångestsyndrom som är avsedda för vårdorganisationerna och som de ska följa. Läs mer om dessa på socialstyrelsen.se.
FAKTA
Om samverkan vid samsjuklighet
En fungerande samverkan förenklar för dig och dina närstående eftersom ni inte behöver lägga ner så mycket tid och energi på att själva samordna olika insatser som ges av kommunen eller regionen.
Överenskommelser mellan landsting och kommuner
År 2013 gavs landsting (numera regioner) och kommuner en skyldighet att träffa överenskommelser om samarbete kring personer som har skadligt bruk eller beroende.
Samordnad Individuell Plan, SIP
Redan 2010 infördes det i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen att personer som behöver insatser från både socialtjänst och hälso- och sjukvård ska kunna få en Samordnad individuell plan. Den ska utarbetas tillsammans med dig och den ska tydliggöra vem som gör vad. En bra samordning utgår ofta från en Samordnad Individuell Plan, SIP.
Men det är inte alltid det behövs en SIP. Det gäller om du inte har behov av socialtjänstens eller hälso- och sjukvårdens insatser samtidigt.
Nätverksmöten och team
Ibland finns team där olika myndigheter jobbar gemensamt inom en verksamhet och kan hjälpa dig med olika problem samtidigt. Annars kan du begära nätverksmöten mellan de som har med din vård och rehabilitering att göra. Be att få en kontaktperson som du kan träffa och prata med under tiden mellan mötena. Bra vård är långsiktig, samtidig och utgår från dina behov! Team som case management, ACT men även personligt ombud och är andra former av samverkan.
Case management
Case management är en insats som samordnar vården för personer med allvarliga psykiska funktionshinder för att de ska kunna leva ett så självständigt liv som möjligt. Arbetssättet växte fram i USA på 1970-talet för att underlätta för tidigare slutenvårdspatienter att bo kvar ute i samhället.
Målgruppen är personer från 18 år och uppåt med allvarliga psykiska funktionsnedsättningar såsom schizofreni, annan psykos eller personlighetsstörning. Idag används insatsen även vid allvarliga beroendeproblem.
Det övergripande syftet är att personer med allvarliga psykiska funktionshinder ska kunna leva ett så självständigt liv som möjligt. De konkreta målen är att patienterna ska hålla kontakt med vård- och stödsystemet, att antalet och längden på sjukhusvistelser ska minska samt att patienternas sociala funktion och livskvalitet ska förbättras.
Innehåll och genomförande
Case management är egentligen ett samlingsnamn för flera typer av stödmodeller. I samtliga modeller har en vårdsamordnare, en så kallad case-manager, en koordinerande funktion med ansvar för att utredning, planering och adekvata insatser genomförs och följs upp med klienten. Däremot skiljer sig de olika modellerna vad gäller intensiteten i kontakten, graden av samordning samt vårdsamordnarens roll i de behandlande och rehabiliterande insatserna.
Modellen innebär att det finns en eller flera samordnare för alla insatser som du behöver.
Assertive Community Treatment” (ACT)
I ”Assertive Community Treatment” (ACT) delas hela det samordnande och behandlande arbetet av ett team där exempelvis socialarbetare, sjuksköterska och psykiater ingår. Teamet arbetar aktivt uppsökande med relativt få personer per behandlare och finns tillgängligt dygnet runt. Metoden är effektiv mot stress, smärta, depression, ångest och övervikt – men även skadligt bruk/beroende.
Här utgår samordnaren mer från klientens egna val och starka sidor vid planeringen av insatser och agerar mer tydligt som patientens ombudsman än i andra varianter av case management.
Personligt ombud ingår i ACT
I ACT ingår också insatsen personligt ombud som är den form av mindre intensiv case management som används mest i Sverige i dag.
Det finns stora variationer mellan verksamheter i hur personligt ombud utförs och organiseras. Även rehabiliteringsmodellen betonar klientens egna önskemål och val, och inriktas på den typ av färdighetsträning som behövs för att klienten ska nå sina mål. Insatsen används inte så ofta om du har ett pågående skadligt bruk.
Adolescent Community Reinforcement Approach(A-CRA)
A-CRA (Adolescent Community Reinforcement Approach) är ett behandlingsprogram för barn, ungdomar och unga vuxna 12–24 år med narkotikamissbruk – och bygger då på samverkan med vårdnadshavare. Metoden utgår från KBT och inlärningspsykologiska principer.
Metoden finns också i en särskild modell för personer över 24 år – CRA.
Källa: Socialstyrelsen och SiS
Den här sidan tar upp:
- Viktigt att be om samtidig hjälp för dina problem
- Vem ska hjälpa till med vad?
- Samsjuklighet vid skadligt bruk och beroende – vid ADHD och autism samt vid depression och ångestsyndrom
- Om vårdens samverkan vid samsjuklighet